Det var en ljum augustikväll, i almanackan stod det 2019. Att jag själv som mamma inte längre klarade av att ha ansvar för mitt eget barn utan stödinsatser var en känsla som växt fram starkare vartefter månaderna gått och speciellt sedan våren.
Min 17-åriga dotter Emilia* hade tillbringat ett drygt halvt år på tre olika ungdomspsykiatriska avdelningar i tre olika sjukvårdsdistrikt i Finland. Vi hade sett en vinter, en vår och en sommar gå förbi och ett mycket svårt självskadebeteende hade förmörkat alla årstider för oss.
Nu arbetades ett nytt alternativ fram; en frivillig öppenvårdsplacering på en barnskyddsenhet. Förslaget kom från mig, fast jag egentligen bara velat bolla mina tankar med personalen på den ungdomspsykiatriska avdelningen. Samarbetssvårigheterna med avdelningens läkare hade ökat i takt med vårddygnen och förtroendet för honom och vården som erbjöds var nära botten. Det var dags att tänka vidare och gå framåt.
***
Tillsammans med bl.a. vår socialarbetare besökte Emilia barnskyddsenheten, och hon fick ett bra första intryck när de visades runt där. De bjöds på kaffe och saft och fick en möjlighet att bekanta sig med personalen. När jag var dit första gången, dagen efter att Emilia flyttat in, så tyckte jag att det kändes väldigt familjärt. Personalen var väldigt korrekt i sitt bemötande och det var en lugn atmosfär kring köksbordet.
De hade fått en del bakgrundsfakta om Emilias situation och om vår familj, men jag minns att jag ändå funderade vad de tänkte. Tyckte de att jag misslyckats som mamma? Jag tror det är ofrånkomligt, att man som mamma känner också skam och skuld då ens barn placeras. För att man har en del i problematiken som uppstått. För att man inte har kunnat göra mer än sitt bästa, och det har inte varit tillräckligt. För händelser som man bidragit till, för händelser som man inte har kunnat påverka men som har påverkat barnet. För min egen del var det Emilias självskadebeteende och rädslan för flera självmordsförsök i vårt hem som gjorde att jag inte klarade av att ta hem henne förra hösten och valde frivillig öppenvårdsplacering. Ansvaret kändes för stort och tungt.
***
Jag har förstått att man i vår bakgrund kunde urskilja riskfaktorer liknande som de hos andra familjer som har barn placerade eller där en omhändertagning varit nödvändig för att trygga barnets uppväxt. Inga vålds- eller missbruksproblem har funnits med i bilden, men Emilias pappa och jag skiljdes våren 2015 under något jag med drygt fem års perspektiv kan säga att var svåra omständigheter.
I mitt eget liv fanns utöver skilsmässan också flera andra stora livskriser inom en tidsrymd av bara fyra år. Min pappa, barnens morfar, dog i cancer bara ett halvt år före skilsmässan och några år före det dog min mamma helt plötsligt i en sjukdomsattack. Orken hade jag kämpat med i ett antal år redan, och skilsmässoprocessen i sig själv blev en övermäktig psykisk belastning. Livet förändrades mycket för Emilia och mitt yngre barn i samband med skilsmässan och vardagslivet hos oss föräldrar blev väldigt olika. Det vi då ännu inte visste var att Emilia även kämpade med mobbning i skolan och att hon redan före skilsmässan hade utvecklat ett självskadebeteende.
***
Första hösten efter separationen började hon högstadiet och jag tyckte att vi försökte förebygga allt vad vi kunde. Jag hade kontakt med både hennes klassföreståndare och skolpsykologen och Emilia fick stödsamtal. Men skolgången förflöt normalt, hon hade kompisar och det fungerade ganska bra hemma. Det är lätt att i efterhand säga att vi skulle ha behövt mera stödåtgärder i vår familj åtminstone fyra år före placeringen, men det kändes inte lika självklart då. Varken att se det eller att ta emot hjälp.
Under första terminen i åk 8 rasade allt för Emilia. Orken, skolbetygen, livsgnistan. Allt föll ner i samma djupa dike, och det fanns inget sätt att backa bandet. Att göra om, minska på trauman eller fixa till det som inte räckt till ett fullkomligt föräldraskap. Nu följde några år som kantades av trötthet, uppgivenhet, läkarbesök, upptrappning, nedtrappning och byte av mediciner inom den öppna vården. Försök att göra skolgången lättare, samtal och många meddelanden med skolpsykologen under sena kvällar. Ovissheten var kanske svårast att leva med, för Emilia sa inte vad hon tänkte innerst inne.
Sen, en måndagseftermiddag februari 2018 så blev det psykiatrisk avdelningsvård för första gången. Emilia togs in på en extra plats på avdelningen, i en säng i sällskapsrummet eftersom alla rum var fullsatta. Våra erfarenheter från ungdomspsykiatrisk avdelningsvård är många och förtjänar, någon dag, en helt egen berättelse. Men under 2018 var Emilia intagen för vård under tre månader, och 2019 i totalt sju månader, förstås varvat med både kortare och längre hempermissioner utifrån måendet och förutsättningarna.
***
Vår väg fram till placeringen var med andra ord inte spikrak, och det var inte ett beslut om placering som bara togs lättvindigt. Nej, jag vill inte! Det var den överskuggande känslan när placeringen i september 2019 blev ett faktum och jag skulle lägga namnet på pappret. Samtidigt visste jag också att det här faktiskt var vårt enda alternativ för ett fungerande vardagsliv utan avdelningsvård. Men det kändes lite som att snubbla på mållinjen i ett 3000-meterslopp, då en barnskyddsenhet ska komma in i livet bara 8 månader före barnet är vuxet på pappret.
Idag, med facit på hand, så önskar jag att placeringen eller åtminstone stödåtgärder i form av avlastning och stödperson hade kommit med i ett ännu tidigare skede. Den enda nackdelen jag ser med en längre placering (men det samma gäller också en lång period av avdelningsvård) är att barnen eller ungdomarna tas ur sitt sammanhang. Att pausa skolgången och studierna eller att tillfälligt bo på en annan ort gör att man inte kan ha kvar sitt sociala sammanhang på samma sätt. Emilia har känt att kompisarnas liv fortsatt medan hon själv inte kunnat vara där och ta del av det. Av respekt för andras integritet tar man inte emot kompisar på en barnskyddsenhet, men däremot uppmuntras ungdomarna att bibehålla fritidsintressen och skjutsas till aktiviteter. Sommaren 2019 fick Emilia en stödperson som hon också höll kontakt med under tiden hon var placerad.
***
Barnskyddsenhetens personal var en tillgång för såväl ungdomar som föräldrar. Hjälpen och stödet vi fått därifrån har haft en betydande roll i våra liv. Redan två månader efter Emilias flytt så skrev jag ett meddelande åt vår socialarbetare att nu äntligen har fått någon som jag både kan lita på totalt och dela föräldraskapet med. Jag har kunnat bolla alla tankar gällande Emilia med dem och de har hjälpt till med att koordinera allt från läkarbesök, brevväxla med FPA och förbereda inför 18-årsdagen.
Jag har under alla månader känt mig sedd som mamma, aldrig en gång har de räknat bort mig som förälder. Ibland när Emilia var hem över dagen eller några dagar men ångesten blev för stor så ville hon fara tillbaka tidigare än planerat. Inte heller det var något problem. Mina känslor kring Emilias självskadebeteende har de hanterat varsamt och med stor respekt. Vartefter månaderna gick och personalen på barnskyddsenheten lärde känna Emilia så blev jag mer och mer säker på att de förstod vår problematik och hur de bäst skulle stöda upp oss. För det är inte bara barnet som påverkas av en placering, det är en process för hela familjen och också för yngre syskon. Och jag uppskattade att personalen behandlade mig som en ”vanlig mamma” trots att jag har utbildning inom området.
***
När 18-årsdagen närmade sig blev det många och långa diskussioner kring framtiden. Det blev så, att när Emilia fyllt 18 så flyttade hon till en hyreslägenhet och får åtminstone till slutet av året eftervårdsstöd några timmar per vecka från barnskyddsenheten. Emilia har alltid fäst sig lätt vid personer, vi såg det med hennes pedagoger redan i förskolan och sedan under skolåren. Så också på ungdomspsykiatriska avdelningen där hon tillbringade många månader och sen på barnskyddsenheten. Därför har det känts bra att några av dem nu kan följa Emilia en bit på vägen in i vuxenlivet.
Det som för ett år sedan handlade om en strategi för att hålla Emilia vid liv tills hon blir myndig handlar idag om framtidsplanering, stöd och råd och uppmuntran till ett självständigt liv. Jag känner idag en stor tacksamhet för beslutet om Emilias placering. Den gav både henne och mig växelvis andrum och stöd, i en tid då det behövdes som allra mest.
Så ett råd till Dig som befinner sig i en liknande situation som vi var i ifjol; räck ut handen och våga be om hjälp. Du är inte en sämre förälder för att ni behöver ta in mera stöd i era liv. Se placeringen som en chans att komma framåt tack vare möjligheten att få in flera trygga vuxna i det sociala nätverket.
*Namnet har ändrats för att skydda identiteten.
Du kan läsa blog texten på finska här.
